Viktlösa tankar som inte skäms för att gråta.
Känner mig omfamnad och beskyddad av staden och dimman.
Ingen av dem ställer färgglada krav på mig just nu och känslan är
trygg och fri.
Dimman låter mig vandra längs kända gator och vägar.
Den känner igen mig.
Jag ser utan att synas.
Jag fortsätter tälja på min framtid.
