Det är halt att gå på klippor i februari, men nuet vill ha vårt besök

När årstiden kapslar in varandet i kalla hårda timmar,

handlar det om att gräva djupt.

Någonstans där ute finns dagen.

Himlen faller tungt över land och hav.

Bästa vän delar tystnaden och västkustvintern, vad mer kan man begära?

Snö-öar

Friheten lekte sin väg ut mot horisonten.

Äventyraren log och tog för sig.

Vinterbarnet summerade dagen och noterade i hjärtats arkiv.

Why?

Två typer i täckbyxor...

...tog en stillsam och tyst promenad längs havet. 

De uteblivna orden sa egentligen allt.

Vi delade sorgen från gårdagens overkliga och smärtsamma händelse,

vi delade nuet i den frusna sanden och såg tillsammans mot horisonten som förlöste en framtid.

Jag har en bästa vän.

Jag är rik.

Do you remember?

Den perfekta, vindstilla försommarkvällen.

Maj månad hade etablerat sig och Bohuslän lyste i all sin prakt.

Klipporna stod värd för havets artiga krusningar och arbetet låg i skuggan av helgen.

Tanken plockar ofta fram dessa stunder när energi, kraft behövs för att forcera vardagens krav och  måsten.

En aldrig sinande källa till glädje!

Lätta steg i tunga timmar

Jag minns varje steg av den promenaden.

Jag vandrar den åter och åter igen, när nätterna blir för tunga.

Jag går längs havet med lätta steg.

De speglar sig i varandra...

Klipporna och havet.

Mjuka och hårda.

Klipporna har format sig som vågor.

Vattnet och stenarna har varit älskande så långe, så de liknar nu varandra.

De har ändå behållit sina egna unika personligheter.

Vackert.

Berörande.

Vågade foton...

Jag tröttnar aldrig på ljudet av vågor som kastar sig mot land. 

Mår bäst när jag är vid havet.

Och att dela tid och plats med sin bästa vän, är den förgyllda ramen runt ögonblicket.

Away from time

Vissa stunder berörs inte av tiden.

Andra förmedlar den.

Lycka att under tystnad får ta del av berättelserna.

Vägen ut i havet

Vägen mot obegränsad frihet.

Horisonten omfamnar dig.

Kom, ta min hand, så går vi.