onsdag 16 mars 2011

När världen skakas om och blöder av mänskligt lidande...

...sträcker jag mig efter min livboj.
Jag sluter mina ögon så hårt så det gör ont.
Jag skriker inom mig och förbannar det fruktansvärda som inträffar, det som  är så omfattande 
så jag inte förmår vira medvetandet omkring det.

Jag håller mig till min livboj, min trygghet, min bästa vän.
Hopp.


4 kommentarer:

  1. Vilken fin symbol du fångat med ord och bild!

    SvaraRadera
  2. Hoppet är det sista som lämnar en.
    Vad fint skrivet.
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Bojen - en frälsarkrans med hopp om att det går att hjälpa och lindra.

    SvaraRadera
  4. Jag är rik, jag har en bästa vän.
    Hon ger hopp, trygghet och glädje. Det är vad jag håller fast vid. Alltid.

    SvaraRadera